Rökelsefrihet

För att vara tråkig och precis som alla andra så har jag förälskat mig i Amy MacDonald, this is the life. Soundet är fantastiskt tilltalade. Det är ungefär så jag hade tänkt mig att min nya låt skulle produceras... skit. Det är så gjort. Jag kan finna tröst i att allt, och då menar jag allt, redan är gjort. Då kan själva skapandet framstå ganska meningslöst, men hey, man kan alltid förändra harmoniken! HURRA! Lyriken är ju alltid ord för ord åtminstone en aning annorlunda. Själva temat för låten är naurligtvis också redan gjort, men hey, äääändå.

Tramsigt.

Lista på låtar som ska produceras,
och det inom kort:

.Oh brother
.Dreamless dreamer
.Leaving Newyork
.Way out sea

På g:
.Ännu namnlös.

Just nu sitter jag i min gröna fluffiga badrock som jag fått av fredrik, vi har samma badrockar fast i olika färger, Parpoäng, och rökelsen fyller hela rummet. Jag omger mig med små ljus lite här och var och bara andas i tomrummet som blev över idag. Det känns ovanligt trevligt för att vara ett tomrum. Ett otomt tomrum. Jag har varit extremt produktiv idag, det har varit fullt upp med lägenheten. Jag lyckades konfrontera min härliga sosstant och kräva de som rättmätigen är mitt, och efter mycket bestämda och stadiga ord så gav hon med sig. Min ekonomiska kris är officeillt över för resten av sjukskrivningen. Det är inte lätt i en djungel av tveksamhet och "nej, det tror jag inte" från både psykiatrin samt soss och försäkringskassan. Jag tänkte att det kunde vara festligt att skriva något som typ "En handbok i hur du överlever en sjukrivning utan att bryta ihop och bli knarkiskvart". Får bli nästa inlägg, det är nämligen en del för sig. Hur som helst, jag har haft en enorm tur. Och det förväntas att jag är tacksam för den hjälp jag får, och på sätt och vis är jag det, men samtidigt är jag riktigt arg över att den känslan bor i mig. det är en självklarhet att människor med psykiska problem ska få stöd och hjälp. Men vi har liksom lärt oss att tacka och bocka.

Tack snälla socialen,
jag slipper svälta och självdö.
Neat.

Mina stackars älsklingar blev avlusade idag igen, bara för säkerhets skull, och jag känner mig som världens sämsta råttmamma. De är helt traumatiserade. Jag hoppas de förlåter mig. Idag börjar jag i den avancerade färdighetsträningen och det känns både inressant men samtidigt skrämmande. Kraven kanske blir för stora? Jag har en tendens att prata hela tiden, som för att distrahera mig från det faktum att min kropp inte är min, att jag liksom inte känner den. Behandlarna är medvetna om det, och jag har sagt åt dem att inte låta mig agera så mycket på impulser att dra långa anekdoter och prata om absolut ingenting utan hålla mig tillbaka lite, ge mig tid att betrakta, lyssna och känna efter. Allt det jag är usel på. Men jag lär mig.

Efter färdighetsträningen är klar ska jag dra ned till avdelningen och spela för fina sara. Det är dötråkigt att ligga inne, det vet vi alla som någon gång vistats där, och det känns fint att hon bad mig komma och spela. Det var ganska passande, jag hade just skrivit färdigt en låt som mestadels handlade om henne. Jag hoppas hon tycker om den. Annars ska det bara bli trevligt att se henne igen.

Så länge.