En cirkus, för er.

Jag tenderar att skriva en massa strunt, och det har jag för avsikt att fortsätta med ett bra tag framöver. Idag fick jag en uppenbarelse. En nära vän ringer mig och berättar att jag är het på samtalslistorna över hela stan. Tydligen är jag fantastisk intressant. Inte som person då naturligtvis, utan som sjukdom. Det får mig att undra varför. Varför så fascinerande, så intressant? Hur kommer det sig att just din sjukdom och ditt tillstånd är så väl diskuterat i kretsar du inte ens känner till. Svaret är ganska enkelt. Jag skriver om det, inte brutalt och ärligt, utan smygande. Det får människor att tro att bakom allt det smygandet och suddiga formulering finns mörka hemligheter. Det är klart att det gör, och varför är det så intressant? Det är ingen omtanke bakom intresset, det är mer som en cirkusutställning och man får liksom gissa vilket djur jag är, vilken kontinent jag måste kommit ifrån, inte som andra, inte hel.

Den enda logiska förklaringen jag kan uppbåda kring intresset över min egna sjukdom och andra psykiskt sjuka är att vi sticker ut med våra ord och handlingar, i mitt fall kanske enbart över vad jag skriver här och var jag har skrivit förut. Ett slags fundament att spinna vidare på för de som vill. Men jag tror att det finns en djupgående anledning till allt, och jag tror att mina mörka hemligheter blir så intressanta just för att det kunde varit din, eller den andres, eller din bästa vän. Men de är de tysta. De som är en så stor del av befolkningen, många håller det för sig själva. Skam och ångest, rädslan att inte bli accepterad eller dissekerad. Då funkar det bättre att titta på tv 3, skratta lagom högt och inte för länge, tycka om sommaren och rösta på miljöpartiet. Alternativt socialdemokraterna, Lite mitt emellan, lagom är bra. Och bakom det står alla dessa människor iklädda den vanliga lugna svenska fasaden. Visst de har kval, men de är helt normala. Inte sådana som frivilligt exponerar sig för sina nära eller omvärlden.

De är cirkusdjur, som jag, eller du.
Fast bakom Ikea och icakort.

År 2000 gjordes en omfattande utredning av allmänhälsovården för att kartlägga så nära de kunde hur många som var drabbade av psykiska problem i Sverige och av vilken typ.

Hela 24,9 % Hade psykiatrisk diagnos av något slag , detta innefattar oftast mildare depressioner, och dystymi, fobier, generaliserad ångest, och neurasteni. Två eller fler av dessa diagnoser eller andra mer allvarliga sjukdomar har 9.5% av den svenska befolkningen.

Förmodat att dessa siffror stämmer så vandrar det omkring en hel cirkus i din stad. Med fobier, ångest och nedstämdhet, sömnsvårigheter eller allvarliga psykiska sjukdomar. Men de är inte alltid ärrade och de pratar sällan om det. Men de finns, allihopa. Även jag. Jag antar att det är lätt och kanske till och med skönt att ha något konkret att peka på. I det fallet är jag bra. Jag är inte längre rädd för mitt tillstånd, det är föränderligt och jag går med stolthet mot friskheten, men skäms inte över det motsatta. Det borde inte du göra heller. Vi är ett land där fler och fler faller och inte har något att greppa tag i. Vissa faller så hårt att de aldrig reser sig upp igen. Så skulle inte du och alla dina fikakompisar kunna organisera ert intresse över vårt tillstånd till politik istället, och faktiskt göra en skillnad. Eller ville ni bara ta en fika?

Fundera.