Segra över byråkrati, check!

Fantastiska segrar. Victoria, Malin, Viva Victoria.
Igår kväll var jag nära på att förlora min lägenhet.
Bostaden ringde upp och ville veta var mina hyrespengar skulle komma från. Jag förklarade att jag har aktivitetsersättning som i sin tur ger mig laglig rätt till bostadstillägg som täcker så mycket som 91% av hyran och att det inte skulle vara något problem. Jag hade till och med pratat med min handläggare på soss dagen innan för att försäkra mig om att de kunde gå in med första månadshyran tills dess att överläggningen av ärendet på försäkringskassan var bearbetat, vilket kan ta upp till 6 veckor, och jag visste att min första hyra skall vara betald innan inflyttningsdatumet, vilket är 1 december. Jag tyckte att jag fyllt i alla luckor och att allting var klart, men kvinnan från bostaden överrumplade mig med sin skeptisk.

Bostadestant- Jaha... och hur ska jag kunna veta att du verkligen har aktivitets ersättning?
Jag - Då kan du ringa min kontakt på socialtjänsten, hon heter margateta och hennes nummer är..
Bostadstant- Nej, det är alltid de som får ringa oss.
Jag- Men.. Hon har bara telefontider onsdagar mellan 7:45-8:45, jag hinner inte få tag på henne..
Bostadstant - Det är ditt problem, du måste ju förstå att det är ditt ansvar!
Jag- Men, ni jobbar ju båda inom kommunen, hon sa till mig att det inte skulle bli något problem om jag hänvisade er till henne. Ni kan ju nå henne vilken tidpunkt under hennes arbetsdag som helst, det kan ju inte jag, det blir otroligt krångligt för mig, jag har en massa andra saker jag mås..
Bostadstant - Ja, men det är inte mitt problem. Hon får ringa mig innan imorgon, annars så är det inte bättre än att du förlorar din lägenhet. så är det bara. Så om det inte var något annat...
Jag- Nej. Det var väl inte det då.

Tröttheten lamslår mig totalt. Ingenting fungerar. Alla mina förberedelser, alla samtal till alla möjliga viktiga personer på försäkringskassan, socialtjänsten och bostaden, så många att jag tappat räkningen. All planering raserad på ett par minuter, för att någon på bostaden har en dålig dag. Men istället för att låta mig själv kollapsa så rycker jag tag i mig själv och funderar febrilt efter en lösning och skickar på ren "jag hoppas jag har tur" mejl till margareta. Och hon hinner läsa det och ringer bostaden. Jag drar en djup suck av lättnad. Jag har fått lägenheten.

Dagen därpå, dvs idag, så hade jag alla papper färdiga och gick till vågen för att försöka få till rätt typ av ansökningar. Då visar det sig att jag återigen har blivit felinformerad. Jag behövde mina deklarationer från både 2006 och 2007. (det fanns en PYTTELITEN parentes längst ned på ansökan). Jag bröt ihop över högen av papper till soss och bostadens och försäkringskassan. Jag ringde då till skatteverket och bad om kopier på dessa deklarationer. De kunde bara ge mig dessa om jag for ned till deras huvudkontor. Och för att lämna in blanketten till soss var jag tvungen att få en underskrift av någon människa jag aldrig hört talas om, och utöver det behövde jag besöka bostaden för att få min första betalningsavi så jag vet när min deadline är så att säga. Tur det. De hade nämligen också glömt något viktigt, hyran skulle betalas redan den 28. Så innan jag lämnade in alla papper var jag tvungen att igen ändra alla datum. JÄVLA SYSTEM.

Och det här ska jag alltså klara av, själv.
Jag vet inte vad byråkraterna har för sig förutom att förvirra alla klienter så pass att de inte har varken ork eller koll nog för att få sin röst hörd eller pengar nog att överleva. Jag klarade det i alla fall, men det är bara ren tur. Hade jag inte beviljats en behandling i DBT hade jag inte haft varken motivation eller översikt nog att reda i all denna djungel som är mitt och många andras liv.

Men nu, nu är allt klart. Äntligen.
Jag hade tänkt dra en hel radda "jagklagarpåmedicindelningen", men jag har ärligt talat inget över för det. Jag har för få ord kvar. resterande dagen ska jag försöka att vila så mycket som jag bara kan. Jag kommer behöva all energi jag kan uppbåda. Fler samtal väntar, mer strimmelterapi och fler tårar vid fikabordet. Men när allt det är över, där någonstans står världens finaste pojkvän som jag firar 11 månader med på lördag, en fin Martina som jag får krama på imorgon redan och förhoppningsvis ett glas oboy nu på direkten!

Det finns något av värde i allt som sker.
Livet är inte skenbart. Inte om man tittar noga.