Im half jack.

Half underwater
I'm half my mother's daughter
A fraction's left up to dispute

It's half biology and half corrective
surgery gone wrong
You'll notice something funny
if you hang around here for too long
ago in some black hole before they had these
pills to take it back
I'm half jill
And half jack

Two halves are equal
A cross between two evils
And when i let him in i feel
my stitches getting sicker
I try to wash him out but like they say
the blood is thicker

It might destroy me
But i'd sacrifice my body
If it meant i'd get the jack part out.

Hyperventilera mera.
Fantastiskt sätt att undvika total förödelse.
Idag har jag och min älskade Fredrik firat 11 underbara månader tillsammans, och allt var kanon fram tills dess att jag fick för mig att jag flöt omkring i luften utan mark. All skuld, all ångest. Ett stort härligt mörkblått moln som bar mig iväg till underbara vilsamma ingenting. Där ingenting finns och inte jag heller. Det är ungefär som att dö fast på undermedvetet kommando. Problemet är att det är flykt. Det är flykt från något så påtagligt att det får mig att föredra en värld där ungefär vad som helst kan hända och jag är totalt maktlös än att delta i den värld jag faktiskt lever i men som kräver min styrka och min uppmärksamhet. Min förmåga att landa när det är så mycket enklare att inte stå med båda fötterna på jorden. Jordbävning? Flygplan tack!

Jag kunde höra orden som ett mantra, se dem framför ögonen. Känna dem. Starkast av all är känslan av dem. Du är ingen, du är inte värd att älskas, du är inte unik, din plats på jorden är någon annans, du har ingen trygghet, du är bannad att vandra jorden rotlös och vilse i din egen ångest. Du kan inte. De har lurat dig. Du är svag, och du vet om det.

Naturligtvis såhär i efterhand av allt som hände med mig ikväll vet jag någonstans att jag är värd kärlek och att min plats är självklar, men samtidigt så är det något som biter mig i frontal loben kontinuerligt och utan Xanor så är det paniken. Då är tanken konstant. Du är ensam.

Jag är inte unik. Ingen är främmande för ångest, men för mig är den ständigt närvarande, och ibland blir det bara för mycket att tänka tanken att jag förmodligen kommer att leva med den för resten av livet. Tvivlen. Tolka tills jag är säker. Är jag här? Är du min vän? Jaha. Sedan hur länge då ungefär? hmmm. Litar jag på dig? Har jag sagt det? framförallt, har jag känt så. Att aldrig vara i trygghetens ömhet utan i försvarets kalla västfront.

Inget nytt på västfronten.

Det är inte mörkret som skräms, jag är obehagligt trygg i det. Jag älskar hur allt ljus försvinner från världen utanför. Jag skrämmer mig själv. "jag är ond igen, kall igen, grym igen, om jag någonsin har varit god, ja om jag någonsin har varit god". Jag vill vara en kännande varelse, full av liv, men idag är jag inte det. Jag är en stor skeptism utan varken känsla eller förnuft. Jag förstår inte hur mina nära står ut. Osäkerheten jag skapar. Jag är rätt fucked, men jag försöker så gott jag kan, och det går framåt, jodå, det gör det. Men med en strimlad själ och en hel härlighet av kärlek väntandes på mig vid sängkanten kan jag inte annat än känna mig ovärdig.

Imorgon är en ny dag.
Vi börjar om igen.
Du och jag livet, du och jag.