Update

Solen gör sitt. Ett strålande anlete gör sitt.
En ledig dag gör sitt. En hastig kram från en vän gör sitt.
Orken att städa gör sitt. Ett ordentlig lunch gör sitt.

Förutsättningarna känns bättre, inte lika hopplöst.
Jag tror att jag för tillfället mår ganska bra.
Jag bestämde mig för att träna idag, och efter det
besökte jag min mor på hennes kontor och
det värmde i hjärtat att få vara i hennes närhet.
Jag känner att jag har ett väldigt speciellt band till
mamma, och det ger mig mycket att få vara med henne.

Nu ska jag snart städa och göra det fint runt omkring mig
innan jag far till jobbet ikväll för att jobba natt. Kanske
inte min favoritsyssla, men efter att jag går av imorgon
är jag ledig några dagar i alla fall. Det ser jag fram emot.

Men jag funderar. Jag försöker att inte göra det, men
jag känner av en oro som liksom ligger i bakgrunden.
Det känns som om den bidare sin tid, och jag är rädd
för att den ska slå till när jag känner mig som tryggast.
Som om den hade ett eget liv, ett medvetande.
Jag var så säker på, och är det fortfarande på sätt och vis,
att jag var utom fara. Att jag aldrig skulle falla igen.
Det gjorde jag, men inte för hårt. Och jag tror inte det
någonsin blir lika illa, men ... ja.

Oro. Som sagt.

Jag önskar att det varma
kunde övervinna det kalla
Men nu härjar svarta hål
ger livet mig vad jag tål
så ska jag vinna
för jag vägrar försvinna
in i hopplösheten
jag är medveten
och kärleken lever i mig
även utan höstkyssar
från dig.