Jag har det mycket bättre idag, tänk ändå att dygnen
kan skilja sig så när inehållet inte förändrats nämnvärt.
De inre processerna indeed.
Idag har jag ätit middag hos min älskade mormor, och
det var supermysigt. Jag älskar bara kvinnan mer för
varje gång jag ser henne. Så stark, styrka och mod är
det vackraste jag vet.
Imorgon väntar ännu en skoldag, och jag får äntligen pussa
på Patrik igen. Ett dygn känns som en halv evighet ibland.
På kvällen ska jag käka hos morsan. Saknar min familj
i veckan helt eneklt, tur att de bor så nära att jag kan bota
min saknad. Jag bara sitter och smygler nu. Allt känns
bara så lungt och lätt jämnfört med igår.
Livets små upp och ned go vänner.
tisdag 19 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
Jag väntar fortfarande...
NU går det att skriva där, det vet jag!
Skicka en kommentar