Varken eller.

Äntligen hemma, om så bara för några timmar.
Frihetsluften leker i mina lungor och allt känns rent och okonstlat. För några sekunder kan jag gömma kaoset i väggarna på avdelningen och låta det stanna där. Jag ser fram emot att skrivas ut igen, självfallet, men med det följer också missmodet. Tänk, tänk om kaoset följer med mig ut när jag lämnar vita väggar och ostimulerande rum och ut i världen igen. Orkar jag med den dansen själv? Var det inte min bristande kompetens som lade in mig? Jag vet inte. Kanske var det kompetensen som la mig på avdelningen. Jag valde att låta kontrollen över mitt liv vara någon annans när jag var uppmärksam på mina färdighetsbrister. Men med de vita väggarna försvinner också ansvaret över sitt eget liv. Man seglar omkring på sina vågor av tristess, men de verkliga livet lämnar man för en stund. Nu måste det alltså plockas upp igen och som vanligt får jag ställa frågan om och om igen. Vill jag det, är det värt det, en gång till?

Ja.

Ja, jag tror det.

Det är svårt nu. Svårare än det varit på många år. Jag är älskad och omfamnad av den hårdaste verkligheten. Nu kommer det, och jag var inte beredd. Allt som jag så effektivt suddat ur mitt liv slår mig med full kraft och det känns som en rejäl baksmälla som aldrig klingar av ordentligt. Trots att ångesten bosatt sig i kroppen så vill jag ändå. Jag vill inte tillbaka, där har jag redan varit, tack så mycket. Nu kämpar jag framåt med varje krafttag jag har. Exponerar, bryter ihop, läker, och exponerar igen. Och där någonstans tar orden slut. Förnuftet säger att jag är på väg, känslan skriker i highpitch , vänd om!

Mind before murder sägs det.
Jag kör på mind.